En stackars krake till make
Inte alltför sällan har jag hånat min make för hans smått hysteriska inställning till myggor. Jag har blod av den sorten som myggorna ratar, vilket innebär att jag sällan stör mej och dessutom tycker att myggmedel är fjanteri och onödig utgift.
Här hemma surrar det fortfarande myggor inomhus, övervintrade, stora och extra giftiga. Skrattar därför åt min make som återigen klagar på små bett som uppkommit på handen. När jag senare på kvällen är hemkommen från en angenäm stund med fina väninnor i syjuntan "Trål och nåd" fastnar mitt skratt nånstans på vägen när jag samtidigt som J´s bett ökar i mängd och styrka läser ett inlägg på Fb om vägglöss. Anar att jag nu får sota för alla min inköp på secondhand. En natt där jag vaknar av mannens kvidande och min egna paniktankar om ett hus som måste saneras i minsta lilla vrå. Natt blir till dag, och jag och barnen drar till våra utposter medans mannen ligger kvar i soffan.
Detta är den man som möter mej efter jobbet. Ja, inte exakt, men påminner mej starkt om denne Star Trek-snubbe. Svullen och med smala grisögon, hår och skägg bortrakat. Febrig. Huva!
När jag åker mot apoteket med uppdrag att köpa Clarityn mot klådan ringer jag sjukvårdsupplysningen för att höra om det finns mer medel till hjälp får jag rådet att vända. Åk hem direkt och få in honom till jourmottagningen. Ops! Eftersom jag lovat hoppa in som scoutledare i kväll får jag ta med barnen till kyrkan och svärfar skjutsar mannen. Puh!
Nässelfeber på grund av allergichock. Antagligen myggbettet...
En näve kortisontabletter hoppas förbättra tillståndet.
Så kära vänner, lyssna på era nära och kära. Ta dem på allvar, särskilt när det gäller myggor. Jag lär i alla fall aldrig mer håna honom. Inte för hans myggbett i alla fall =)
Älskar dej Josef!
/Elin