Hjälplös?
(Jag behöver hjälp)
Tänk att det ska vara så svårt. Att be om hjälp. Precis som min 2,5-åring så säger jag -Kan själv! Och kämpar mej hellre svettig än att erkänna min svaghet.
Men jag har många gånger de senaste veckorna tvingats be om hjälp. Att be mamma om skjuts till sjukhuset, att be personalen på Apoteket att stänga min jacka och att ta emot erbjudandet från snälla K att baka bullar till oss.
Jag blir ju glad av att hjälpa andra, allt från att akut passa grannens barn till att hjälpa den korta dam att ta ner en matvara från högsta hyllan på Ica. Varför tycker jag då att det är pinsamt att fråga andra?
Men ibland:
I mataffären stod en liten tjej och skrek så tårarna sprutade. Inga föräldrar inom synhåll och ingen som verkade bry sej. Jag gick fram, försökte trösta och frågade om hon tappat bort sina föräldrar. Då skriker hon: -Neej! Men jag vill haaa dom kexen!!!
Jaha :o
Jag tror att vi skulle må bra av att våga hjälpa och framförallt bli hjälpta. Så våga fråga!
I morgon ska be mannen om hjälp att färga mitt hår. Whish me luck!
/Elin