10 år, jo-jomensan!
Idag, 28 februari är det 10 år sedan jag förlovade mej med den man jag fortfarande lever med. Ganska fantastiskt kan jag tycka i dessa tider då splittrade förhållanden hör till vardagen. Funderar ibland på varför det har blivit så i vårt samhälle. Utan att trampa på någons tår så undrar jag om man ger upp för lätt, inte för alla så klart, men många.
Som tonåring fick vi inåt sammanhang i kyrkan en uppgift att rita en bild på hur livet är. Jag ritade ett träd. Så klyschigt. Vet inte hur jag tänkte.
Min kompis ritade en jo-jo.
-Livet är som en jo-jo, det går upp och ner.
Sant.
Man vet ju att det kommer perioder i ens liv som känns nere. Ibland väldigt nere. Även i relationer. Men oftast så går det faktiskt uppåt igen. Det gäller bara att hålla ut. Eller hålla i. Och att veta om att dessa perioder kan komma och oftast kommer. Livet är inte som en amerikansk romantisk komedi.
J tyckte det var jättefånigt att min fina bukett promt skulle vara med på bild. Jag ser det mer som ett litet manifest mot alla blombuketter som läggs ut på Fb vi allahjärtansdag, årsdagar och vanliga simpla tisdagar. Singlar (läs en del) och de (läs jag) som inte får blommor tror att alla andra får blommor i tid och otid.
Jag får blommor av min man på skolavslutning, julskolavslutning och när han har sjungit nånstans. Märkligt.
Iofs gillar jag ju second hand....
Tacksam för buketten och för de bakomvarande 10 åren!
Elin