elins eskapader

 

Här kommer fortsättningen på dramat i fjällen.

Sitter alltså på rumpan med korsade skidor och ett fast grepp om min knäckta arm. Tre barn, ingen känd vuxen i närheten. Mannen är i stugan för att hämta grillmaten som skulle avnjutas i solen tillsammans med de övriga i vårt härliga gäng. Men efter max två minuter är en scooter på plats som tar mej och lilla A till sjukstugan. De äldre killarna väntar på pappa vid liften. Yr och illamående hjälps jag in i stugan och lägger mej på en brits. Försöker med min allra gladaste röst säga till A att det finns russin i väskan, mamma ska bara vila lite. Den snälle scooterföraren låter honom leka med det kvarglömda julpyntet i form av tomte på motorcykel. Inga ledsna miner. Efter läkarens 20-sekundersbesök blir det scooterfärd till parkeringen där Josef väntar med bilen.

I den lilla läkarstationens väntrum finns en korg med garn och stickor. Man hjälps åt att sticka lappar till babyfiltar. Fantastisk ide´! Nu var det ju tyvärr min bästa pysselhand som skadats...

Istället lade jag min 178 cm långa kropp på golvet, vilket hade känts konstigt att göra på Tibro vårdcentral. Efter många turer av röntgen, gipsning, röntgen och väntan fick jag åka hem. Ja, eller till backen. Då kom tårarna. Strålande sol, snöklädda berg med fantastiska backar. Det kändes orättvist,  knasigt, onödigt och så tråkigt. Men jag satte mej på en bänk i solen och kunde ändå njuta. Av omgivningen men främst av att barnen hade så kul!

Resten av vår resa funkade bra, jag var med nere vid liften och hejade på barnen. Och en skidresa är ju så mycket mer än skidor. Att bo många i en förhållandevis liten stuga, umgås, äta gott och mycket, spela spel och leka med barnen. Så det var ändå en mycket lyckad resa!

Måndagen tillbringade jag och snälla mamma på akuten. 99% väntan och resten röntgen och beslut om operation dagen därpå.

Fantstiska kläder man blir tilldelad. Vitt nattlinnetyp,ljusblå frotte'rock och strumpor i begie nyans. Man känner sig ju ännu sjukare. Fast, jag erkänner, de är sköna. Gipset bort och istället har stifts satts in och en slags ställning. Vet faktiskt inte riktigt vad och hur, lite dålig info. Men det känns ok. Fast 7 veckors sjukskrivning...

En dag hemma har gått. I soffan. TV, tidningar och div sociala medier. Några deppdagar får det bli, så länge det gör ont i alla fall. Orkar och vill inget annat just nu. Men är såå tacksam för att mina föräldrar hjälper till med allt möjligt, Josef och barnen och för alla hälsningar.

Tack!